Fillers, feminister, högklackat och slöjor.
Jag har fött 4 pojkar och min kropp har uppnått en nivå där det allmänna förfallet är uppenbart. Magen är i plural, ben bär både celluliter och åderbrock, brösten slutar i höjd med naveln och rumpan motsvarar storleken av en tom fryspåse. Dessutom är jag rynkig. En rynka djup som en älvfåra mellan ögonbrynen. Kanske är fillers inte ett så dumt alternativ ändå…
Hur hände detta? … Jag pratar förstås inte om det allmänna förfallet som tydligen pågått medan jag haft fullt upp att göra annat. Utan om det faktum att jag, som ett ändå helt görbart alternativ, betraktar tanken om att injicera kemiska preparat i mitt ansikte för att bättra den egna och andras bild av mig.
En sak är säker. Farmor hade aldrig tänkt tanken. På sin höjd hade hon funderat över högklackat. Men. För vem skulle hon egentligen bära de och varför?… Kanske mest för sin egen. För att hon upplevde att tillfället krävde det och omvärlden skulle tycka hon var märklig om hon inte antog och respekterade sammanhanget och klädde sig i högklackat. Kanske för att damer alltid hade klätt sig i högklackat och för att hon själv inte aktivt reflekterat över varför. Skälen kunde säkert vara flera, men säkert är att den högklackade skon från början var ett manligt påfund. Det ansågs nämligen redan på 1200-talet vara en praktisk sko att rida i, eftersom stigbygeln lättare satt kvar kring foten. Ett par hundra år senare blev det också kvinnligt mode då adelsfolk med klackens hjälp kunde slippa undan smuts och damm på gatan bland vanligt folk. En historisk bakgrund farmor alldeles säkert aldrig beaktade i sitt val av sko, men kanske borde gjort – eftersom hon varken var adelsfolk eller ryttare…
Något farmor inte heller i sin vildaste fantasi kunnat ana är att man i Sverige som kvinna år 2020, av religiösa skäl, skulle bära slöja. Slöjan, också ett manligt påfund som är flertusenårigt men med helt andra syften. Så tidigt som 1200-talet f Kr föreskrev assyrisk lag att fria kvinnor skulle bära slöja utomhus, medan slavinnor och prostituerade inte fick beslöja sig. Tolkningsfriheten är ju lika helig som religionsfriheten i detta land och därför vågar jag vilt påstå att åtminstone farmor skulle uppfatta slöjan som ett arv tydligt kopplat till makt, kontroll och kön.
Att samma Sverige år 2020 också är det land där majoriteten svenskar gladeligen förväntas uppmärksamma både metoo-rörelse och nu pågående Pridevecka i färgglada toner – som en manifestation för just jämställdhet. Nej, det hade nog farmor inte kunnat se. Toppa sedan denna, för farmor helt orimliga framtidsspaning – med att den som inte sällan går längst fram i Pridetågen också är människor som säger sig vara feminister och allra helst säger sig vilja utmana tidigare könsroller och krossa patriarkatet.
Men efter allt slit, hade farmor-Inga sagt. Det är på året 100 år sedan vi lyckades med rösträtt för Sveriges kvinnor. Vi har avskaffat sambeskattning, infört samtyckeslag och – även om mer än 70% av kapitalinkomsterna fortfarande är männens minskar nu äntligen löneskillnaden mellan män och kvinnor lite varje år.
-Nej. Mig lurar ni inte. Lika lite som jag tror på fillers, silikon eller högklackat för att tillfredsställa sin egen självbild eller andras. Tror jag inte heller på slöjan år 2020. Och särskilt lite tror jag på att det finns kvinnoförbund som säger sig vara feminister men som samtidigt inte ens vågar ta debatten kring slöjans vara eller icke vara.
Du Jennie… Om du vill bli av med magen i plural kan du gå på gymnastik istället för att välja plastik. Och rynkorna, de får du helt enkelt bara lära dig att leva med. För så är just livet.
Jennie Bergius Eriksson
Moderaterna i Trollhättan
